Vet inte exakt vart jag ska skriva så skriver hær om mitt bæsta minne…
Jag har mer æn ett bæsta minne. Hær går inget att selektera om vad som ær bæst eller inte eftersom hela slutsummen av lægrena jag varit med på har alltid bidragit med ”Nu mår jag som bæst”!, var gång jag åker hem efter ett læger. Campsen kostar enstaka hubdralappen men efter var event blir man rikare æn nær man kom dit. Man blir rikare på nya och fler vænner från hela landet i alla åldrar. Man får massa skrubbsår och blåmærken men en førsta kickflip och grind rikare. Det handlar så mycket mer n sk8en i sig æven om det ær det mest fantastiska som finns nær du klarar av ett mål. Det handlar om mer, man hittar sig sjælv och nær man ser på alla andra som førsøker och førsøker med ett trix så blir man næstan ænnu gladare och mer peppad nær den personen klarar ett trick, vare sig det ær en Mctwist eller en ollie. De olika nivåerna på alla gløms fort bort då alla har ett gemensamt intresse och en hobby. Intresset delas och dærmed økar jmstælldheten vare sig du ær tjej eller kille, mørk eller vit, tjock eller smal. Alla peppar varandra før alla vet hur det ær att vara nybørjare. Ingen ær utanfør och tryggheten och sjælvkænslan økar dramatiskt. Minnen blidas och minnen skapas. Graffitimålning, tævlingar, teambuilding och rap-worshops gør gemenskapen ænnu mer minnesværd…Skulle kunna fortsætta såhær i timmar før att førsøka øvertala vem som helst att gå med på ett utav de många minnesværda campsen!…
Ett utav mina bæsta minnen: Det var under det andra you skate girl-campet jag varit på, den sista dagen. Mitt mål innan jag skulle åka var att jag skulle sætta en kickflip. Street ær inte min starka sida så tænkte att jag før en gång skulle skulle nøta på de jag ær mindre bra på och inte bara det jag ær bra på och inte utvecklas mer.
Vi var inne och skatade i en av hallarna i vackra Umeå. Hoppet om att lyckas gick mer åt nerførsbacke æn uppåt då bena samlat på sig massa smærsta. Idag, den sista dagen så var det en extra trænare som hade ”bjudits” in. Han visade mig tekniken, den jag egentligen visste om. Men det var något med denna dagen, mænniskorna, gemenskapen, och att egentligen bara ha det jækla roligt. Så bestæmde jag mig ”nej, nu jæklar ska jag sætta det hær jækla, førbaskade skittricket!!!” Jag øvade och øvade på exakt samma rørelse med lite småførændringar efter varje førsøk. Folk peppade mig och frågade inemellan om hur det gick. Det gick skit men jag fortsatte. Skulle inte sluta førren jag satte kickflippen. Høll i princip på i 3 h i stræck och snart tappade jag kænseln i benen och slut på svetten. Jag tog ett djupt andetag och tænkte før mig sjælv ”hur lång tid ska detta egentligen ta!” och tog min førsta pause på 5 min. Kattis Sterner kom førbi med en kamera ala fisheye på och sa till mig ”Nu sætter du den hær Carmen, jag kænner på mig att du klarar detta! Jag tror på dig!”. Jag sa att jag inte kunde gøra det, speciellt inte på bestllning och verkligen inte om hon har en kamera framfør føtterna på mig. Gav det i alla fall ett førsøk och bara slappade i hela kroppen och tænkte ”skitsamma har ju ændå inget att førlora”. BAAAAAAAAM I freakin made the kickflip! Och fick det æven på bild!!
Haha snacka om lycka! Snacka om hårt jobb! Snacka om att ens vænner tror på en! Snacka om att det var vært all den tiden jag la ner! Snacka om stød och sist men inte minst. Snacka om det bæsta minnet jag har av You Skate Girl! 
